Sveriges politiska system

Sveriges stats- och styrelseskick

Sverige beskrivs ofta som en konstitutionell monarki med parlamentarism. För att förstå beskrivningen behöver vi två begrepp: statsskick och styrelseskick.

Statsskick handlar om statens form, alltså om landet är en monarki eller en republik och hur statschefen utses. I en monarki ärvs rollen som statschef. I en republik väljs statschefen, ofta en president. Sverige är en monarki, och kungen är statschef.

Att monarkin är konstitutionell betyder att kungens roll bestäms av grundlagarna. Kungen har ceremoniella uppgifter, till exempel att öppna riksdagens arbetsår och ta emot statsbesök. Kungen fattar inga politiska beslut och kan inte stoppa en lag som riksdagen har beslutat om.

Styrelseskick handlar om hur den politiska makten utövas och hur de som styr kan hållas ansvariga. Sverige har ett parlamentariskt styrelseskick. Det betyder att regeringen måste ha riksdagens stöd eller åtminstone tålas av riksdagen. Om en majoritet i riksdagen vänder sig mot regeringen kan den inte sitta kvar.

I länder med presidentstyre fungerar det annorlunda. Där väljs presidenten i ett eget val, skilt från valet till parlamentet. Presidenten leder ofta regeringen och behöver inte parlamentets förtroende på samma sätt som en svensk regering. En president kan därför sitta kvar även om en majoritet i parlamentet har en annan politisk uppfattning.

Begreppen stat, nation och land blandas lätt ihop. En stat är en politisk organisation med ett avgränsat område, en befolkning och en makt som styr. Staten är självständig och bestämmer inom sitt område. Det kallas suveränitet. Staten finns kvar när regeringen byts ut efter ett val.

En nation är en grupp människor som känner att de hör ihop, till exempel genom språk, historia eller kultur. En nation behöver inte ha en egen stat. Kurderna lever i flera stater, bland annat Turkiet, Irak, Iran och Syrien, och brukar beskrivas som en nation utan egen stat.

Land är ett vardagligt ord för en stat eller dess område. Statschefen är den person som formellt företräder staten. I Sverige är det kungen, och i en republik är det oftast en president. Hur mycket makt statschefen har beror på landets grundlagar.

Grunden för den svenska demokratin är folksuveräniteten, som innebär att all offentlig makt utgår från folket. I valen ger väljarna politikerna rätt att fatta beslut under en begränsad tid. Vid nästa val kan väljarna rösta på andra om de är missnöjda.

Val till riksdag, regionfullmäktige och kommunfullmäktige hålls samma dag, den andra söndagen i september vart fjärde år. Det är tre olika val, och man får rösta på olika partier i dem. Val till Europaparlamentet hålls vart femte år.

För att rösta måste man ha fyllt 18 år senast på valdagen. Vilka val man får rösta i beror på medborgarskap och folkbokföring. Folkbokförd betyder att man är registrerad som boende i Sverige. Tabellen gäller personer som är folkbokförda här. Svenska medborgare som bor utomlands kan också rösta i riksdagsvalet om de någon gång har varit folkbokförda i Sverige.

* EU-medborgare röstar i ett EU-land, antingen i Sverige eller i hemlandet, och behöver anmäla sig för att tas upp i röstlängden, alltså listan över dem som får rösta i Sverige.

** Kräver att man har varit folkbokförd i Sverige i minst tre år i rad före valdagen.

Bild: Ett politiskt system består både av regler och institutioner och av hur människor deltar i politiken.

Sveriges fyra grundlagar

Sveriges fyra grundlagar innehåller de viktigaste reglerna för hur landet ska styras. De skyddar också människors fri- och rättigheter. Grundlagarna står över alla andra lagar. Även en majoritet i riksdagen måste alltså hålla sig inom deras gränser.

Regeringsformen beskriver hur Sverige styrs och vilka uppgifter riksdagen, regeringen, myndigheterna och domstolarna har. Där finns också rättigheter som yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet.

Tryckfrihetsförordningen skyddar rätten att publicera sig i till exempel tidningar och böcker. Den ger också alla rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndigheterna, till exempel beslut och brev. Det kallas offentlighetsprincipen och gör det möjligt för journalister och andra att granska hur myndigheterna arbetar.

Yttrandefrihetsgrundlagen ger ett liknande skydd åt bland annat radio, tv, film och vissa webbplatser. Successionsordningen bestämmer vem som ärver tronen.

Tabell: När grundlagarna tillkom och ändrades

En grundlag är svårare att ändra än en vanlig lag. Det krävs två likadana beslut i riksdagen med ett riksdagsval emellan. Mellan besluten kan väljarna diskutera förslaget och rösta på partier som är för eller emot det. Om den nyvalda riksdagen säger nej blir det ingen ändring. På så sätt skyddas de viktigaste reglerna mot snabba förändringar.

Förfarandet används just nu. Före valet 2026 fattade riksdagen ett första beslut om sju grundlagsändringar, och den nyvalda riksdagen ska rösta om dem en andra gång. En av ändringarna skriver in rätten till abort i regeringsformen. En annan gör det svårare att ändra grundlagarna i framtiden. Då ska minst två tredjedelar av ledamöterna behöva säga ja vid det andra beslutet.

Riksdagsordningen reglerar hur riksdagen arbetar. Den är inte en grundlag, men de viktigaste reglerna i den är svårare att ändra än vanliga lagar.

Förhållandet mellan medborgarna och staten beskrivs ibland som ett samhällskontrakt. Tanken är att människor accepterar gemensamma regler, till exempel att följa lagar och betala skatt. I gengäld ska staten skydda deras rättigheter och se till att samhället fungerar. Ingen har skrivit under ett sådant kontrakt, men idén hjälper oss att förklara varför människor accepterar statens makt. Grundlagarna ger de styrande makt men sätter också gränser för den.

Riksdag och regering

Bild: Riksdagens plenisal, där ledamöterna debatterar och röstar.

Riksdagen är Sveriges folkvalda församling och har 349 ledamöter. Den har tre huvuduppgifter: att stifta lagar, att besluta om statens budget och att kontrollera regeringen. Statsbudgeten är statens plan för inkomster och utgifter. En reform kräver ofta både nya regler och pengar, och därför hänger lagarna och budgeten ihop.

Regeringen består av statsministern och de andra ministrarna, som också kallas statsråd. Regeringen styr landet, lägger fram förslag till riksdagen och ser till att besluten genomförs. Till sin hjälp har den Regeringskansliet, där tjänstemän förbereder regeringens beslut, och statliga myndigheter, till exempel Skatteverket och Försäkringskassan.

Riksdagen, myndigheterna och domstolarna är exempel på institutioner. En institution har regler och roller som finns kvar när människorna byts ut. Efter ett val kan nya politiker ta över, men myndigheterna fortsätter att arbeta efter lagarna. Därför blir samhället förutsägbart för dem som lever i det.

Bild: Rosenbad i Stockholm. Här har statsministern sitt kontor, och här arbetar Statsrådsberedningen, som samordnar regeringens arbete.

Efter ett val prövar riksdagen vem som ska bli statsminister. Talmannen, som leder riksdagens arbete, föreslår en kandidat. Kandidaten godkänns om färre än 175 ledamöter röstar nej. Det kallas negativ parlamentarism. Ett parti kan alltså avstå från att rösta och på så sätt släppa fram en statsminister utan att stödja hela hans eller hennes politik. Om riksdagen säger nej till talmannens förslag fyra gånger blir det i regel extra val. Den nya statsministern utser sedan de andra ministrarna.

Bild: Från val till regering

Regeringen är beroende av riksdagen även efter att den har tillträtt. Riksdagen kan rikta en misstroendeförklaring mot ett statsråd. Om minst 175 ledamöter röstar för den måste statsrådet avgå. Gäller misstroendet statsministern måste hela regeringen avgå, om den inte i stället utlyser extra val. Riksdagen kan också rösta nej till ett enskilt förslag utan att regeringen behöver avgå.

Regeringar kan se olika ut. En majoritetsregering består av partier som tillsammans har minst 175 mandat. En minoritetsregering har färre än 175 mandat och måste söka stöd hos andra partier för att få igenom sina förslag. En enpartiregering består av ett parti, medan en koalitionsregering består av flera. En koalitionsregering kan alltså vara både en majoritets- och en minoritetsregering.

Tänk dig två regeringspartier som tillsammans har 160 mandat. De har kanske fått tillträda för att ett tredje parti avstod i statsministeromröstningen. När regeringen sedan vill sänka en skatt kan det tredje partiet kräva ändringar för att rösta ja. Att släppa fram en statsminister är alltså inte samma sak som att stödja alla regeringens förslag.

I simulatorn nedan kan du ändra partiernas röstandelar och se hur mandaten fördelas. Du kan också välja vilka partier som ska ingå i regeringen och vilka som ska stödja den eller vara i opposition. Då ser du om regeringen har egen majoritet eller behöver andra partiers stöd.

Beslutsfattande i riksdagen

Ett förslag från regeringen till riksdagen kallas proposition. Innan regeringen lämnar ett lagförslag har frågan ofta utretts, och myndigheter, organisationer och andra berörda har fått lämna synpunkter. Ett förslag från en eller flera riksdagsledamöter kallas motion. Många motioner kommer från oppositionen och avslås, eftersom en majoritet i riksdagen inte stöder dem. De visar ändå vilka alternativ oppositionen har.

Alla förslag bereds i ett utskott. Riksdagen har 15 utskott med 17 ledamöter i varje, och varje utskott ansvarar för ett ämnesområde, till exempel skatter eller utbildning. Partierna får platser i utskotten efter sin storlek i riksdagen. Utskottet går igenom förslaget och skriver ett betänkande, alltså ett förslag till hur riksdagen ska besluta. Ledamöter som inte håller med kan skriva en reservation. Sedan debatterar alla ledamöter frågan i kammaren och röstar. Ett förslag går igenom om fler ledamöter röstar ja än nej.

När riksdagen har beslutat om en lag ser regeringen till att den offentliggörs. Sedan måste myndigheter, kommuner och regioner börja arbeta efter de nya reglerna. Om en lag ändrar villkoren för ett bidrag måste myndigheten informera om de nya villkoren och pröva ansökningarna efter dem. Ett beslut i riksdagen märks alltså i vardagen först när det har genomförts.

Bild: Så hänger det statliga styret ihop

Den som fattar besluten och den som tillämpar dem har olika roller. Politiker ska driva olika åsikter och göra prioriteringar. En majoritet kan vilja höja en skatt medan oppositionen vill sänka den. När riksdagen har bestämt reglerna ska tjänstemännen på myndigheterna tillämpa dem opartiskt och objektivt. Skatteverket ska bestämma en persons skatt efter reglerna, oavsett vilket parti personen röstar på eller vem personen känner.

Regeringen styr de statliga myndigheterna genom uppdrag och pengar. Men varken regeringen eller en minister får bestämma hur en myndighet ska besluta i ett enskilt ärende, till exempel om en viss person ska få ett bidrag. Regeln skyddar den enskilde mot att politiker behandlar vissa personer bättre eller sämre än andra.

Den offentliga makten granskas på flera sätt:

• Konstitutionsutskottet (KU) är ett av riksdagens utskott. Det granskar hur regeringen och ministrarna har skött sitt arbete.
• Riksrevisionen granskar hur statens pengar används och om statens verksamhet fungerar effektivt.
• Justitieombudsmannen (JO) granskar att myndigheter och tjänstemän följer lagarna och behandlar människor korrekt.

Granskningarna har olika inriktning. Om en reform har blivit onödigt dyr kan Riksrevisionen granska den. Om en myndighet har behandlat en person fel kan personen anmäla det till JO. JO kan kritisera myndigheten, men fattar inget nytt beslut i personens ärende.

De fyra politiska nivåerna — en jämförelse

Kommun, region, stat och EU har olika uppgifter, men samma fråga kan beröra flera nivåer. Kommuner och regioner har egna folkvalda församlingar och får ta ut skatt. Det kallas kommunalt självstyre. De måste ändå följa de lagar som riksdagen beslutar om. EU fattar gemensamma beslut inom vissa områden, till exempel handel och delar av miljöpolitiken. Där beslutar Europaparlamentet och ministerrådet om de flesta lagarna, efter förslag från EU-kommissionen.

Ta bussen till skolan som exempel. Regionen ansvarar för kollektivtrafiken, men kommunen bestämmer om gator och hållplatser. Staten beslutar om trafikreglerna och EU om vissa krav på fordonen. Den som vill påverka behöver alltså veta vilken nivå som bestämmer i just den frågan.

Den offentliga sektorn är verksamheter som staten, regionerna och kommunerna ansvarar för, till exempel polisen, sjukhusen och de kommunala skolorna. Verksamheterna betalas till stor del med skatt. Finansiering och drift är ändå inte samma sak. En friskola får skattepengar men drivs av en privat huvudman, till exempel ett företag eller en stiftelse. Den ingår därför inte i den offentliga sektorn, även om kommunen betalar för elevernas utbildning.

Se även

• Sveriges politiska system
• Sveriges politiska system minimal