Inledning

Politiska beslut påverkar både enskilda människors vardag och samhällets utveckling. Hur skolan ska finansieras, vilka handlingar som ska vara brottsliga och hur skattepengarna ska användas är frågor där olika intressen och uppfattningar möts. För att förstå sådana frågor behöver vi veta vem som har rätt att fatta beslut, hur besluten genomförs och vilka möjligheter det finns att granska dem som bestämmer. Det politiska systemet består av de institutioner och regler som ordnar denna maktutövning.

I Sverige fattas politiska beslut på kommunal, regional och statlig nivå. Genom medlemskapet i EU deltar Sverige också i gemensamma beslut med andra medlemsländer. Ansvarsområdena hänger ofta ihop: riksdagen beslutar om skollagen, medan en kommun ansvarar för att driva sina skolor inom lagens ramar. Samma verksamhet kan alltså beröras av beslut på flera håll. Den som vill påverka ett beslut behöver därför kunna skilja mellan den som har bestämt reglerna och den som ansvarar för att tillämpa dem.

Sveriges stats- och styrelseskick

Statsskick och styrelseskick

Sveriges politiska system beskrivs som en konstitutionell monarki med parlamentarism. Båda begreppen behövs för att förklara hur landet styrs. Monarki innebär att rollen som statschef går i arv. Att monarkin är konstitutionell betyder att statschefens ställning och befogenheter regleras av landets författning. I Sverige har kungen representativa och ceremoniella uppgifter, medan riksdagen fattar de nationella politiska besluten och regeringen styr riket. Kungen kan därför varken stoppa en lag som riksdagen har antagit eller välja vilken politik regeringen ska föra.

Begreppen statsskick och styrelseskick används ibland med överlappande betydelser. I den här texten använder vi statsskick för statens form, alltså om landet är en monarki eller en republik och hur statschefen utses. Styrelseskick används för hur den politiska makten utövas och hur de styrande kan hållas ansvariga, exempelvis om regeringen är beroende av parlamentets stöd. Sveriges statsskick är alltså monarki och styrelseskicket parlamentarism. Skillnaden mellan monarki och republik säger något om hur statschefen utses, men räcker inte för att avgöra hur demokratiskt ett land är. För det behöver vi också undersöka sådant som valens frihet, medborgarnas rättigheter och möjligheten att avsätta makthavare.

I ett parlamentariskt styrelseskick är regeringen beroende av den folkvalda församlingens stöd eller tolerans. Den svenska regeringen kan alltså inte fortsätta styra om en tillräckligt stor majoritet i riksdagen uttryckligen vänder sig emot den. I ett presidentsystem får presidenten sitt mandat genom ett val som är skilt från parlamentsvalet. Presidenten är vanligen både statschef och regeringschef och behöver inte parlamentets förtroende på samma sätt. Där kan presidenten och en majoritet i parlamentet företräda olika politiska riktningar och ändå sitta kvar. Hur samarbetet och maktfördelningen fungerar beror på landets författning.

Olika länder använder benämningar som parlament, kongress, senat och representanthus. Dessa namn och skillnaden mellan en och två kamrar förklaras i Senat representanthus kongress och parlament deep dive 2526.

Stat, nation och land

En stat är en politisk organisation med ett avgränsat territorium, en befolkning och en styrande makt. Med statens suveränitet menas dess självständighet och rätt att bestämma inom sitt område. När vi talar om den svenska staten syftar vi alltså på något mer varaktigt än den regering som för tillfället styr. Regeringen kan bytas ut efter ett val utan att staten upphör. Ordet stat används också i en snävare betydelse när vi skiljer statliga verksamheter från kommunala och regionala. Sammanhanget avgör vilken betydelse som avses.

En nation är en gemenskap där människor uppfattar att de hör samman, exempelvis genom historia, språk, kultur eller en gemensam politisk identitet. En sådan gemenskap behöver inte följa statsgränserna. Kurder lever till exempel i flera stater och brukar beskrivas som en nation utan egen stat. Inom en och samma stat kan det samtidigt finnas människor med olika nationella identiteter. Skillnaden hjälper oss att förstå varför frågor om tillhörighet och självbestämmande kan skapa konflikter även när en stats gränser är tydligt markerade på kartan.

Land används i vardagligt språk ofta som ett annat ord för en stat eller dess territorium. Statschefen är däremot en person som formellt företräder staten: i Sverige kungen, i en republik vanligen en president. Vilken makt statschefen har beror på författningen. En president kan ha en huvudsakligen representativ roll eller vara den som leder regeringsarbetet. Därför behöver vi veta både hur statschefen utses och hur makten är fördelad för att kunna jämföra två länders politiska system.

Folksuveränitet och val

Den svenska demokratin bygger på folksuveränitetsprincipen, som innebär att all offentlig makt utgår från folket. Genom val ger medborgarna företrädare mandat att fatta beslut för deras räkning. Mandatet är tidsbegränsat: vid nästa val kan väljarna bedöma hur partierna har skött sig och ge sitt stöd till andra. Detta skapar ett politiskt ansvar även mellan valen, eftersom de folkvalda behöver kunna förklara och försvara sina beslut inför dem som har valt dem. Väljarna kan samtidigt försöka påverka genom exempelvis föreningar, partier och offentlig debatt.

Ordinarie val till kommun, region och riksdag hålls andra söndagen i september vart fjärde år. Att valen hålls samma dag gör det möjligt att rösta i alla tre vid ett besök i vallokalen. Det är ändå tre skilda val, och en väljare kan rösta på olika partier på de olika nivåerna. Val till Europaparlamentet hålls vart femte år. För rösträtt krävs att man har fyllt 18 år senast på valdagen. I riksdagsvalet krävs dessutom svenskt medborgarskap och att man är eller någon gång har varit folkbokförd i Sverige. I kommun- och regionval har även utländska medborgare rösträtt om de är folkbokförda i kommunen respektive regionen. För medborgare i andra EU-länder, Island och Norge räcker folkbokföringen, medan övriga utländska medborgare och statslösa dessutom måste ha varit folkbokförda i Sverige tre år i följd före valdagen. EU-medborgare som är folkbokförda här kan också rösta i Sverige i valet till Europaparlamentet om de anmäler sig, men de får bara rösta i ett medlemsland. Valmyndigheten redovisar de fullständiga rösträttsreglerna.

Översikt: kommun, region, stat och EU

Kommuner och regioner har folkvalda församlingar och rätt att ta ut skatt för sina uppgifter. Det kommunala självstyret ger dem utrymme att göra egna prioriteringar, men besluten måste hålla sig inom lagens ramar. Staten ansvarar för bland annat försvar och rättsväsende och beslutar också om lagar som kommunerna och regionerna ska följa. EU:s medlemsländer har i sin tur gett unionen befogenhet att fatta gemensamma beslut inom vissa områden, exempelvis handel och delar av miljöpolitiken. Nivåerna har därför olika befogenheter; kommunen är inte bara ett lokalt kontor åt regeringen, och EU bestämmer inte över alla frågor i medlemsländerna.

Sveriges fyra grundlagar

Sveriges fyra grundlagar anger de grundläggande reglerna för hur den offentliga makten ska utövas och skyddar centrala fri- och rättigheter. De utgör Sveriges författning och står över vanliga lagar. Det innebär att en riksdagsmajoritet måste hålla sig inom grundlagarnas gränser även när den har starkt stöd för sin politik. En regering som vill begränsa möjligheten att kritisera dess arbete möter därmed rättsliga hinder. Skyddet behövs också för att oppositionen ska kunna arbeta och väljarna ska kunna ta ställning till andra politiska alternativ.

Regeringsformen beskriver hur Sverige styrs och förhållandet mellan riksdag, regering, myndigheter och domstolar. Här finns också grundläggande fri- och rättigheter, som yttrandefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Successionsordningen reglerar vem som kan ärva tronen. De två lagarna har alltså olika uppgifter: regeringsformen berör stora delar av den politiska maktutövningen och människors rättigheter, medan successionsordningen behandlar tronföljden. Att Sverige har en ärftlig statschef innebär inte att den politiska makten ärvs.

Tryckfrihetsförordningen skyddar friheten att publicera sig i tryckta skrifter, exempelvis tidningar och böcker. Den reglerar också rätten att ta del av allmänna handlingar, en central del av offentlighetsprincipen. Rätten till insyn gör det möjligt för journalister och enskilda att granska hur myndigheter arbetar, även om vissa uppgifter skyddas av sekretess. Yttrandefrihetsgrundlagen ger ett motsvarande särskilt skydd åt bland annat radio, tv, film och vissa publiceringar på internet. Den omfattar däremot inte allt som läggs ut på nätet. Regeringsformens skydd för yttrandefriheten har en bredare räckvidd. Riksdagen beskriver grundlagarnas innehåll och ställning.

En grundlagsändring kräver två likalydande riksdagsbeslut med ett riksdagsval emellan. Tiden mellan besluten ger utrymme för offentlig debatt, och väljarna får möjlighet att påverka sammansättningen av den riksdag som fattar det andra beslutet. Om förslaget saknar stöd efter valet kan ändringen stoppas. Trögheten skyddar de grundläggande reglerna mot snabba förändringar, samtidigt som det fortfarande är möjligt att ändra dem när samhället utvecklas. Riksdagsordningen, som reglerar riksdagens arbetsformer, har en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag. Även dess huvudbestämmelser är svårare att ändra än vanliga lagar.

Förfarandet används just nu. Under valperioden 2022–2026 antog riksdagen sju grundlagsändringar som vilande, och den riksdag som valdes den 13 september 2026 ska nu ta ställning till dem en andra gång. En av ändringarna skriver in rätten till abort som en grundläggande fri- och rättighet i regeringsformen. En annan gör det svårare att ändra grundlagarna i framtiden. Minst hälften av riksdagens ledamöter ska då behöva rösta ja vid det första beslutet och minst två tredjedelar vid det andra. Om den nya riksdagen fattar likadana beslut föreslås de nya reglerna gälla från den 1 april 2027. Riksdagen redovisar de vilande grundlagsändringarna.

Förhållandet mellan individ och stat kan också diskuteras med hjälp av idén om ett samhällskontrakt. Tanken är att människor accepterar gemensamma regler och skyldigheter, exempelvis att följa lagar och betala skatt, och i gengäld ska kunna förvänta sig skydd för sina rättigheter och fungerande samhällsverksamhet. Det är en idé om vad som gör statens makt legitim, snarare än ett avtal som varje invånare har skrivit under. Grundlagarna ger rättslig form åt delar av detta förhållande genom att både ge de styrande befogenheter och sätta gränser för dem.

Riksdag och regering

Svenska riksdagens plenisal: Här debatterar riksdagsledamöterna och här tas besluten. Bildkälla: ChatGPT med förlaga från riksdagens webbplats.

Riksdagen har 349 ledamöter och är Sveriges nationella folkvalda församling. Dess tre huvuduppgifter är att stifta lagar, besluta om statens budget och kontrollera regeringen. Genom lagarna bestämmer riksdagen vilka regler som ska gälla, och genom statsbudgeten bestämmer den om statens inkomster och utgifter. Besluten hänger nära samman: en reform kan kräva både ändrade regler och pengar för att kunna genomföras. Riksdagens kontroll av regeringen gäller sedan hur regeringen har skött sitt uppdrag och använt de befogenheter den har fått.

Rosenbad: Statsministerns och statsrådsberedningens kontor. Härifrån leds regeringens arbete. Källa: ChatGPT med förlaga från riksdagens webbplats.

Regeringen består av statsministern och de övriga ministrarna, som också kallas statsråd. Regeringen leder arbetet med att genomföra politiken och lägger fram förslag för riksdagen. Till sin hjälp har den Regeringskansliet, där departementen förbereder ärenden inom olika politikområden. Regeringsbeslut fattas i regel gemensamt, även om en viss minister ansvarar för att presentera och förklara ett förslag. Under regeringen finns statliga myndigheter som sköter merparten av det löpande arbetet, exempelvis att administrera skatter eller pröva rätten till ersättning från socialförsäkringarna.

Riksdagen, myndigheterna och domstolarna är exempel på institutioner som ger samhällslivet varaktiga former. I samhällskunskap kan institution också syfta på etablerade regelsystem, som äganderätten. Gemensamt är att regler, roller och förväntningar består även när enskilda personer byts ut. Ett regeringsskifte innebär exempelvis att nya politiker kan få ansvar för styrningen, medan myndigheterna fortsätter att handlägga ärenden enligt gällande lag. Denna kontinuitet gör samhället mer förutsägbart. Samtidigt behöver det gå att förändra institutionernas regler och arbetssätt när de inte längre fyller sina uppgifter väl.

Hur en regering får tillträda och sitta kvar

När en ny regering ska bildas undersöker talmannen vilket regeringsalternativ som kan tolereras av riksdagen och föreslår en statsminister. Kandidaten godkänns om färre än 175 ledamöter röstar nej. Det krävs alltså inte att 175 röstar ja: ledamöter som avstår från att rösta kan göra det möjligt för kandidaten att tillträda utan att själva stödja regeringens politik. Detta kallas negativ parlamentarism. Om riksdagen säger nej till talmannens förslag fyra gånger avbryts försöken, och då ska det i regel hållas extra val inom tre månader. Den godkända statsministern utser sedan de övriga statsråden. Talmannen leder riksdagens arbete och ska i denna roll stå över partipolitiken. Så beskriver riksdagen regeringsbildningen.

Regeringens beroende av riksdagen fortsätter efter tillträdet. Riksdagen kan rikta en misstroendeförklaring mot statsministern eller ett annat statsråd om minst 175 ledamöter röstar för den. Riktas den mot statsministern berör den hela regeringen. Huvudregeln är då att regeringen måste avgå, men den kan under vissa förutsättningar besluta om extra val i stället. En regering kan också förlora en omröstning om ett enskilt förslag utan att behöva avgå. Skillnaden är betydelsefull: riksdagen kan säga nej till en del av regeringens politik och ändå låta regeringen sitta kvar.

Regeringstyper – vad skiljer dem?

En majoritetsregering består av ett eller flera partier som tillsammans har minst 175 mandat i riksdagen. Om deras ledamöter röstar tillsammans kan regeringen normalt få igenom sina förslag. En minoritetsregering består av partier med färre än 175 mandat och behöver därför söka stöd utanför regeringen. Att ett annat parti tolererar statsministern innebär inte att partiet kommer att rösta för alla regeringens förslag. Regeringen kan behöva förhandla om exempelvis skatter eller anslag till sjukvården och gå med på ändringar för att få sin politik genomförd.

Benämningarna enpartiregering och koalitionsregering handlar i stället om hur många partier som ingår i regeringen. En koalitionsregering kan vara både majoritets- och minoritetsregering, eftersom det avgörande är hur många riksdagsmandat partierna har tillsammans. I en koalition behöver partierna dessutom enas sinsemellan före förhandlingar med andra. Ett parti kan även sluta ett samarbetsavtal med regeringen och få inflytande över politiken utan att ha egna ministrar. En samlingsregering, där en stor del av partierna samlas i regeringen exempelvis under en allvarlig kris, är något annat än ett sådant avtal.

Anta att två regeringspartier tillsammans har 160 mandat. De kan ha fått tillträda därför att andra partier avstod i statsministeromröstningen. När regeringen senare föreslår en skattesänkning kan ett av dessa partier kräva att förslaget ändras för att rösta ja. Om regeringen får igenom förslaget beror på hur rösterna fördelas i just den omröstningen. Vid vanliga lagbeslut räcker normalt mer än hälften av de avgivna ja- och nej-rösterna; det finns inget allmänt krav på 175 ja-röster. Att bilda regering och att vinna en sakomröstning är därmed två skilda politiska uppgifter.

I modellen nedan går det att jämföra olika regeringstyper och deras parlamentariska förutsättningar.

I simulatorn Val, mandat och regering går det att ändra partiernas röstandelar och se hur mandaten fördelas när fyraprocentsspärren tillämpas. Där kan man också pröva olika regeringsalternativ och undersöka vilka partier som måste stödja eller åtminstone tolerera en regering för att den ska kunna tillträda. Simulatorn räknar mandaten, men om partierna faktiskt är beredda att samarbeta måste bedömas separat.

Beslutsfattande i riksdagen

Från förslag till lag

Ett förslag från regeringen till riksdagen kallas en proposition. Förslagen kan gälla nya lagar, ändringar i befintliga lagar eller andra frågor som riksdagen ska besluta om. Ett lagförslag har ofta föregåtts av en utredning och en remissomgång, där myndigheter, organisationer och andra berörda har fått lämna synpunkter. Underlaget behövs för att bedöma både vad förslaget ska åstadkomma och vilka följder det kan få. Ett förslag från en eller flera riksdagsledamöter kallas en motion. Genom motioner kan ledamöterna föreslå egna förändringar eller alternativ till regeringens politik.

Förslaget behandlas av ett av riksdagens 15 utskott, som är specialiserade på olika ämnesområden. Varje utskott har 17 ledamöter, och partierna får platser efter sin storlek i riksdagen. Utskottet går igenom underlaget och lämnar ett betänkande med förslag till hur riksdagen ska besluta. Ledamöter som inte håller med kan redovisa en annan uppfattning i en reservation. Därefter behandlas ärendet i kammaren, där ledamöterna kan debattera och fatta beslut. Utskottets arbete gör det möjligt för ledamöter att fördjupa sig i frågan, men det slutliga lagbeslutet fattas av riksdagen i kammaren. Riksdagen beskriver vägen från lagförslag till beslut.

När riksdagen har antagit en lag ser regeringen till att den utfärdas och offentliggörs. Lagen börjar gälla vid den tidpunkt som har bestämts, och berörda myndigheter, kommuner eller andra verksamheter behöver anpassa sitt arbete. Tänk exempelvis att en ny lag ändrar villkoren för ett statligt bidrag. Då måste den ansvariga myndigheten kunna informera om villkoren och pröva ansökningar enligt de nya reglerna. Det kan kräva nya rutiner och utbildning av personal. Ett politiskt beslut får därför genomslag först när de ansvariga verksamheterna har möjlighet att genomföra det.

Politiska beslut och opartisk tillämpning

Folkvalda politiker ska företräda politiska uppfattningar och göra prioriteringar. En majoritet kan exempelvis vilja höja en skatt, medan oppositionen vill sänka den. När riksdagen väl har beslutat vilka regler som ska gälla måste däremot den som tillämpar reglerna bedöma människor sakligt och opartiskt. Skatteverket ska bestämma en persons skatt utifrån gällande regler och relevanta uppgifter, oavsett vilket parti personen röstar på. Kravet på objektivitet innebär alltså att ovidkommande hänsyn inte får styra bedömningen. Personliga kontakter eller en tjänstemans egna sympatier ska inte ge någon fördelar.

Myndigheterna ingår samtidigt i en demokratiskt styrd förvaltning. Regeringen kan ge statliga myndigheter uppdrag och bestämma över deras resurser inom de ramar som riksdagen har beslutat. Det finns dock en gräns för styrningen: varken regeringen eller andra myndigheter får bestämma hur en myndighet ska avgöra ett särskilt ärende som gäller myndighetsutövning mot en enskild eller kommun, eller tillämpning av lag. En minister får inte heller själv ge myndigheten bindande order på regeringens vägnar. Dessa begränsningar skyddar den enskildes rättssäkerhet och myndigheternas sakliga prövning. Regeringen förklarar den svenska förvaltningsmodellen.

Kontroll av den offentliga makten

Riksdagens kontrollmakt omfattar flera slags granskning. Konstitutionsutskottet, KU, granskar hur regeringen och statsråden har skött sina tjänsteuppgifter och handlagt regeringsärenden. Riksrevisionen granskar statens verksamhet och hur statliga medel används, bland annat om verksamheten når sina mål och bedrivs effektivt. Justitieombudsmannen, JO, granskar att myndigheter och tjänstemän följer lagar och behandlar enskilda korrekt. Granskningarna har därmed olika inriktning. Att en reform blivit dyr och ineffektiv är en annan fråga än om en myndighet har behandlat en person i strid med lagen. Riksdagen beskriver kontrollmaktens olika delar.

Granskning kan synliggöra brister och ge underlag för förändrade arbetssätt eller politiskt ansvarsutkrävande. KU kan rikta kritik mot en ministers agerande, men en sådan granskning är inte samma sak som en misstroendeomröstning eller en domstolsprövning. På motsvarande sätt innebär ett klagomål till JO inte att JO tar över myndighetens ärende och fattar ett nytt beslut åt den enskilde. För att förstå hur makten kontrolleras behöver vi därför skilja mellan granskning, möjligheten att överklaga ett beslut och riksdagens möjlighet att avsätta en regering.

De fyra politiska nivåerna — en jämförelse

Kommun, region, stat och EU har delvis olika uppgifter men påverkar ofta samma samhällsfråga. I tabellen sammanfattas några av de viktigaste ansvarsområdena och beslutsorganen. Jämförelsen är förenklad, särskilt när det gäller EU, där institutionerna har andra relationer till varandra än riksdag och regering har i Sverige. Europaparlamentets ledamöter väljs av medborgarna, medan ministerrådet består av ministrar från medlemsländernas regeringar. Medlemsländerna deltar därmed i EU:s beslut både genom folkvalda EU-parlamentariker och genom sina regeringar.

Den offentliga sektorn omfattar verksamheter inom stat, kommuner och regioner, exempelvis polis, kommunala skolor och regional sjukvård. Verksamheterna finansieras till stor del genom skatter, men också genom avgifter och andra inkomster. Gemensam finansiering gör det möjligt att fördela kostnaderna för sådant som människor behöver vid olika tillfällen i livet. Alla behöver till exempel inte sjukvård samtidigt, och den som går i skolan kan ännu inte finansiera sin utbildning genom egna arbetsinkomster. Hur stora resurser verksamheterna ska få och hur de ska organiseras är politiska frågor där partierna kan göra olika prioriteringar.

Finansiering och drift behöver dock hållas isär. En skola kan få offentliga medel och samtidigt drivas av en privat huvudman. Att en verksamhet betalas med skattemedel betyder därför inte automatiskt att den tillhör den offentliga sektorn. Skillnaden har betydelse när vi undersöker vem som ansvarar för verksamheten, vem som är arbetsgivare och vilka regler som gäller för insyn. Även den som anlitar en privat utförare behöver kunna följa upp hur pengarna används och om verksamheten uppfyller de krav som ställs.

Tänk på en resa till skolan med buss. Regionen ansvarar för kollektivtrafik, ofta tillsammans med kommunerna, medan kommunala beslut om gator och hållplatser kan påverka bussens väg. Staten beslutar om trafikregler och EU om vissa gemensamma krav på exempelvis fordon. En inställd avgång, en trafikregel och ett utsläppskrav kan alltså behöva hanteras av olika beslutsfattare. För att kunna påverka behöver invånarna förstå var ansvaret ligger, samtidigt som de ansvariga verksamheterna behöver samordna sitt arbete.

På liknande sätt knyter EU:s inre marknad samman medlemsländerna genom fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Gemensamma regler kan ge möjligheter att arbeta eller handla över gränserna, men ställer också krav på hur nationella myndigheter arbetar. EU-kommissionen lägger fram de flesta lagförslagen på EU-nivå och övervakar hur EU-rätten följs. Kommunernas, regionernas och statens ansvar finns kvar, men utövas delvis inom gemensamt beslutade europeiska ramar. Det är därför möjligt att en lokal samhällsfråga också har en nationell och europeisk sida.

Se även

• Kommuner, regioner och förvaltning — lokal och regional nivå
• EU — EU-nivån

Källor och vidare läsning

• Sveriges grundlagar och riksdagsordningen

• Riksdagen: från förslag till beslut

• Valmyndigheten: rösträtten i svenska val

• Regeringsformen: bland annat 1, 6, 8, 12 och 13 kap.

• Regeringen: myndigheter och den svenska förvaltningsmodellen

• Riksdagen: vilande grundlagsändringar 2026

• EU:s beslutsprocess