Valen 2026 – så styrs Sverige

Vad händer den 13 september?

Val till kommun, region och riksdag hålls vart fjärde år, den andra söndagen i september. I år är valdagen den 13 september 2026. Ett syfte med att hålla valen på samma dag är att få ett högt valdeltagande, också i kommun- och regionvalen.

I riksdagsvalet väljer vi de politiker som ska fatta beslut för hela landet. Regionvalet och kommunalvalet gäller frågor som ska avgöras närmare dem som bor på en viss ort. Regionen ansvarar bland annat för sjukvården, medan kommunen sköter exempelvis skolan och äldreomsorgen. Valen avgör vilka politiker som ska ansvara för dessa frågor under de kommande fyra åren.

Bilden: Valsedlarna har olika färg i de tre valen. Gula valsedlar används till riksdagen, blå till regionen och vita till kommunen.

Den som har rösträtt i alla tre valen röstar alltså med tre olika valsedlar. Man kan välja olika partier i de tre valen, till exempel ett parti till riksdagen och ett annat till kommunen. En del gymnasieelever är förstagångsväljare i år. För att få rösta måste man ha fyllt 18 år senast på valdagen. Det finns också regler om medborgarskap och folkbokföring, som vi återkommer till längre fram.

I riksdagsvalet 2022 röstade omkring 84 procent av dem som hade rösträtt. När många deltar får fler vara med och påverka vilka som ska fatta de politiska besluten.

Valdeltagandet har också betydelse för vilka erfarenheter som kommer till uttryck i valresultatet. Om många i en viss grupp avstår från att rösta får de som faktiskt röstar större inflytande över fördelningen av mandaten. Det innebär inte att alla i en grupp tycker likadant, men skillnader i valdeltagande kan göra att vissa människors önskemål får mindre genomslag. Därför är det en viktig demokratifråga om människor har både möjlighet och förtroende nog att delta.

Demokratins spelregler

Sverige är en representativ demokrati. Det innebär att de röstberättigade väljer politiker som fattar beslut på deras vägnar. Genom valen får politikerna sitt uppdrag från väljarna, som vid nästa val kan ge dem fortsatt förtroende eller rösta på andra. Tanken att den politiska makten ytterst tillhör folket kallas folksuveränitet. Den kommer till uttryck i regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Grundlagarna innehåller de viktigaste reglerna för hur Sverige ska styras och vilka rättigheter människor har. Därför är de svårare att ändra än vanliga lagar. Riksdagen måste fatta två likalydande beslut, och mellan besluten ska det hållas ett riksdagsval. Väljarna får då möjlighet att ta ställning till ändringen innan den genomförs, genom att rösta på partier som stöder eller motsätter sig förslaget.

Bilden: Så ändras en grundlag. Mellan de två besluten ligger ett riksdagsval, där väljarna får säga sitt om förslaget. Det är därför en grundlag är svårare att ändra än en vanlig lag.

För att ett val ska vara fritt måste väljarna kunna bilda sig en uppfattning och välja utan hot. Yttrandefriheten ger utrymme att diskutera och kritisera politiska förslag, och föreningsfriheten gör det möjligt att organisera sig i partier och föreningar. Valhemligheten innebär att ingen ska behöva visa hur den har röstat. Tillsammans gör dessa rättigheter det möjligt att utmana dem som redan har makten. Du får själv berätta hur du röstar, men en arbetsgivare, släkting eller politisk företrädare har ingen rätt att kräva det av dig.

Vid sidan av de allmänna valen finns även folkomröstning som ett demokratiskt verktyg. En folkomröstning är ett exempel på direktdemokrati, men i Sverige är resultatet oftast rådgivande. Kända exempel är omröstningarna om kärnkraften 1980 och om euron 2003.

I en folkomröstning tar väljarna ställning i en avgränsad fråga. I ett val väljer de i stället företrädare som ska fatta många beslut under flera år, även i frågor som ännu inte har uppstått. Det gör förtroendet för partiernas idéer och omdöme viktigt. Samtidigt behöver väljarna kunna följa vad de valda politikerna gör, så att de vid nästa val kan bedöma hur uppdraget har skötts.

Så fungerar valet

Du måste ha fyllt 18 år senast på valdagen i alla tre valen. I riksdagsvalet krävs dessutom svenskt medborgarskap och att du är eller har varit folkbokförd i Sverige. I region- och kommunalvalen krävs att du är folkbokförd i den aktuella regionen och kommunen. Svenska medborgare och medborgare i andra EU-länder, Island och Norge får då rösta. För övriga utländska medborgare och statslösa krävs dessutom minst tre års sammanhängande folkbokföring i Sverige före valdagen. Därför kan en person ha rösträtt i de lokala valen utan att ha det i riksdagsvalet.

Sverige har ett proportionellt valsystem. Det innebär att ett parti som får 20 procent av rösterna också ska få ungefär 20 procent av platserna, som kallas mandat. Riksdagen har 349 mandat, varav 310 är fasta valkretsmandat och 39 är utjämningsmandat som fördelas så att resultatet i hela landet blir så proportionellt som möjligt. Landet är indelat i 29 valkretsar för riksdagsvalet.

Tanken bakom proportionaliteten är att olika politiska uppfattningar ska få utrymme i riksdagen efter sitt stöd bland väljarna. De fasta mandaten fördelas först inom valkretsarna. Eftersom antalet platser i varje valkrets är begränsat kan den fördelningen ge vissa partier fler eller färre platser än deras röstandel i hela landet motiverar. Utjämningsmandaten används för att rätta till sådana skillnader.

Huvudregeln är att ett parti behöver minst 4 procent av rösterna i hela landet för att få mandat i riksdagen. Detta kallas fyraprocentsspärren. Ett parti under gränsen kan dock få fasta mandat i en valkrets där det når minst 12 procent. Spärren ska begränsa antalet småpartier och underlätta regeringsbildningen, men innebär också att röster kan bli utan representation. I regionvalen är spärren 3 procent. I kommunalvalen är den 2 procent om kommunen är en enda valkrets och 3 procent om den är indelad i flera. Med ett kryss för en kandidat på valsedeln kan du lämna en personröst och påverka vilka personer som får partiets mandat.

Här finns en avvägning mellan representation och möjligheten att styra. Många små partier kan ge fler åsikter egna företrädare, men också göra det svårare att samla stöd för en regering och dess budget. Med en spärr blir antalet partier mer begränsat, samtidigt som väljare kan bli utan en företrädare för just det parti de har röstat på. När ett parti ligger nära spärren kan därför en liten förändring i röstandel få stor betydelse för vilka samarbeten som är möjliga.

Bilden: Överst hur andelen röster blir andel mandat. Nederst tre partier vid fyraprocentsspärren – parti C får 3,2 procent och hamnar under gränsen. Exemplet förutsätter att partiet inte heller når 12 procent i någon valkrets.

Riksdag och regering

Riksdagen är Sveriges folkvalda parlament och landets högsta beslutande organ. Riksdagens viktigaste uppgifter är att stifta lagar, besluta om statsbudgeten och kontrollera regeringen. Lagförslag kommer oftast från regeringen i form av en proposition, men riksdagsledamöter kan också lämna egna förslag, så kallade motioner.

Svenska riksdagens plenisal: Här debatterar riksdagsledamöterna och här tas besluten. Bildkälla: ChatGPT med förlaga från riksdagens webbplats.

Regeringen styr riket. Den lägger fram förslag till riksdagen, styr de statliga myndigheterna och företräder Sverige i EU och internationellt. Regeringen leds av statsministern och består av statsråd som ansvarar för varsitt område, till exempel finans, skola eller sjukvård.

Ett förslag om mer pengar till skolan kan visa hur uppgifterna hänger ihop. Regeringen kan föreslå ett statligt bidrag, men riksdagen beslutar om pengarna i statsbudgeten. Därefter ansvarar regeringen för att beslutet genomförs, bland annat genom uppdrag till myndigheter. Riksdagens granskning handlar sedan om hur regeringen har skött detta ansvar. I det här exemplet är arbetsgången alltså: regeringen föreslår, riksdagen beslutar och regeringen ansvarar för genomförandet med hjälp av myndigheter. Riksdagen granskar regeringens arbete.

Rosenbad: Statsministerns och statsrådsberedningens kontor. Härifrån leds regeringens arbete. Källa: ChatGPT med förlaga från riksdagens webbplats.

Förhållandet mellan riksdag och regering bygger på parlamentarism: regeringen måste ha riksdagens stöd eller tolereras av den. När en ny regering ska bildas föreslår talmannen en statsministerkandidat. Kandidaten godkänns om färre än 175 av riksdagens 349 ledamöter röstar nej. Detta kallas negativ parlamentarism. En minoritetsregering kan därför tillträda även om regeringspartierna har färre än hälften av mandaten. Består regeringen av flera partier är den en koalitionsregering.

Riksdagen kan rikta en misstroendeförklaring mot statsministern eller ett annat statsråd. Minst 175 ledamöter måste rösta för den. Huvudregeln är då att statsrådet ska avgå; gäller misstroendet statsministern avgår hela regeringen. Regeringen kan i stället besluta om extra val inom en vecka. Valresultatet påverkar alltså både vem som kan bilda regering och vilka förslag regeringen kan få igenom.

Bilden: Makten delegeras uppåt i kedjan (blå pilar) och ansvaret utkrävs tillbaka nedåt (röda pilar). Lägg märke till att regeringen inte behöver majoritet i riksdagen – den behöver bara slippa en majoritet emot sig.

Region och kommun

Sverige är indelat i 21 regioner och 290 kommuner. De har kommunalt självstyre, vilket innebär att de kan fatta egna beslut om hur deras verksamheter ska skötas och hur pengarna ska användas. De har också rätt att ta ut skatt för att betala verksamheterna. Självstyret begränsas av lagarna: en kommun kan till exempel bestämma hur mycket den vill satsa på skolan, men måste se till att eleverna får den utbildning de har rätt till.

Regionernas viktigaste ansvar är hälso- och sjukvården: sjukhus, vårdcentraler och tandvård för unga. Regionerna har också ansvar för kollektivtrafiken; det ansvaret kan delas med kommunerna. Kommunerna ansvarar bland annat för förskola, grundskola och gymnasieskola, socialtjänst, äldreomsorg, räddningstjänst och stadsplanering. Staten ansvarar bland annat för polisen. Att en verksamhet finns i en kommun betyder därför inte att kommunen ansvarar för den. Skolan påverkas av kommunens beslut om resurser, men också av nationella lagar och läroplaner.

I regionvalet väljs ledamöter till regionfullmäktige och i kommunalvalet till kommunfullmäktige. Det är dessa församlingar som beslutar om bland annat skatten och budgeten och utser styrelser och nämnder. Ofta behöver flera partier samarbeta för att få tillräckligt stöd för sina beslut. Samarbetena behöver inte se likadana ut i hela landet. Ett parti kan vara med och styra i din kommun samtidigt som det sitter i opposition i riksdagen.

Tänk dig att det föreslås att en mindre skola ska läggas ned. Kommunpolitikerna kan behöva väga kostnaden för att behålla skolan mot följderna för elevernas resväg och ortens framtid. Staten bestämmer många av utbildningens regler, men avgör normalt inte var kommunen ska ha sina skolor. För den som vill påverka blir det därför viktigt att veta var beslutet fattas. En diskussion om skolan kan samtidigt gälla både lokala prioriteringar och statens krav på en likvärdig utbildning.

Källor om ansvarsfördelningen: SKR om kommunernas uppgifter, regionernas uppgifter, kommunalt självstyre och Polismyndighetens organisation.

Partierna och ideologierna

Åtta partier sitter i riksdagen under mandatperioden 2022–2026. Varje parti bygger sin politik på en ideologi – en samling grundidéer om hur samhället bör vara organiserat. De klassiska ideologierna är liberalism, konservatism och socialism. Andra ideologier är nationalism och ekologism. Nationalismen växte fram under samma historiska period som flera av de klassiska ideologierna, medan ekologismen fick politiskt genomslag under 1900-talet.

Liberalismen sätter individens frihet och rättigheter i centrum. Socialismen betonar ekonomisk jämlikhet och hur ägande och resurser fördelas. Konservatismen framhåller värdet av traditioner och institutioner som vuxit fram över tid och betonar försiktighet inför snabba samhällsförändringar. Nationalismen utgår från nationens gemenskap och självbestämmande, medan ekologismen betonar att politiken måste ta hänsyn till naturens gränser. Inom varje ideologi finns olika riktningar och uppfattningar om hur idéerna ska omsättas i praktiken.

En diskussion om välfärden kan göra skillnaderna tydligare. En liberal argumentation kan lyfta fram människors möjlighet att välja skola eller vårdgivare. En socialistisk argumentation kan betona att tillgången till utbildning och vård ska vara jämlik oavsett inkomst. En konservativ argumentation kan fästa vikt vid att bevara verksamheter som fungerar och att förändringar ska genomföras varsamt. Det här är exempel på hur idéerna kan användas. Partier kan dela flera av målen och ändå vara oense om vilken lösning som bäst förenar dem.

Socialdemokraterna, med partiledaren Magdalena Andersson, bygger på socialdemokrati – en reformistisk gren av socialismen som vill förändra samhället stegvis genom demokratiska beslut och en stark välfärdsstat. Vänsterpartiet, lett av Nooshi Dadgostar, står längre åt vänster och betonar ekonomisk jämlikhet och utbyggd gemensam välfärd. Miljöpartiet, med språkrören Amanda Lind och Daniel Helldén, utgår från ekologismen och sätter klimatet och miljön främst.

Moderaterna, med statsminister Ulf Kristersson, förenar liberalism och konservatism i en liberalkonservativ hållning med fokus på marknadsekonomi, lägre skatter och trygghet. Kristdemokraterna, ledda av Ebba Busch, bygger på kristdemokratin med familjen och det civila samhället i centrum. Liberalerna, med Simona Mohamsson, är ett socialliberalt parti som betonar individens frihet och skolan. Centerpartiet, med Elisabeth Thand Ringqvist, är ett liberalt parti med rötter i landsbygdsrörelsen. Sverigedemokraterna, ledda av Jimmie Åkesson, är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti med invandringspolitiken som profilfråga.

Partiernas samarbeten brukar beskrivas som blockpolitik. Under mandatperioden 2022–2026 har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna regerat med stöd av Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet. Dessa fyra kallas Tidöpartierna. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet brukar kallas de rödgröna. Centerpartiet hör till oppositionen under mandatperioden, men brukar inte räknas som ett rödgrönt parti.

Blockbeteckningarna hjälper väljarna att överblicka möjliga samarbeten, men partierna inom ett block kan ha olika ideologiska utgångspunkter. Ett samarbete kan bygga på att de prioriterar några gemensamma förslag och skjuter andra frågor åt sidan. Valresultatet avgör hur många mandat de har att förhandla med. Därefter måste de enas om både regeringsposter och politik.

Politikern, partiet och regeringen

En politiker kan ha en annan uppfattning än sitt parti i en viss fråga. Partiets medlemmar fattar gemensamma beslut, och de förtroendevalda förväntas vanligen följa partilinjen. Det kallas partidisciplin. En gemensam linje gör det lättare för väljarna att veta vilken politik partiet vill genomföra. Samtidigt kan det uppstå en konflikt mellan partiets beslut och ledamotens egen övertygelse. En riksdagsledamot kan rösta emot sitt parti.

Politikerns uppdrag påverkar också vilka förslag hen företräder. I valrörelsen argumenterar kandidaten för partiets program. Om flera partier ska bilda regering måste de sedan enas om en gemensam politik i en regeringsförhandling. De kan behöva ändra förslag eller avstå från sådant de lovat. Resultatet blir en kompromiss. Som statsråd företräder politikern därefter regeringens gemensamma politik.

En ändrad ståndpunkt kan därför bero på en förhandling, men också på nya omständigheter eller ett ändrat politiskt mål. För att bedöma ett brutet vallöfte behöver väljaren jämföra löftet med beslutet och granska partiets förklaring. Att kompromisser behövs befriar inte politiker från ansvar för sina löften.

Förklaringen har betydelse för väljarnas förtroende. Ett parti kan öppet redovisa vilka eftergifter det har gjort och varför det bedömde att överenskommelsen ändå var värd att stödja. Då kan väljaren ta ställning till avvägningen. Om partiet undviker frågan eller förnekar ett tydligt löfte blir det svårare att följa hur besluten har fattats. Sådant kan bidra till politikerförakt, en mer allmän misstro mot politiker.

Bilden: Samma person i fyra roller. Mellan valrörelsen och ministerposten ligger regeringsförhandlingen, där partierna kompromissar ihop en gemensam politik.

Valfrågorna 2026

Sjukvård, skola, brottslighet, invandring, klimat och energi är exempel på sakfrågor att följa under valet 2026. Även hushållens ekonomi ger upphov till politiska förslag om skatter, bidrag och levnadskostnader. Inflation innebär att den allmänna prisnivån stiger. När mat och andra nödvändiga varor blir dyrare kan ett hushåll behöva avstå från annat, vilket kan påverka vilka politiska förslag det tycker är angelägna. Vilka frågor väljarna prioriterar varierar därför med både livssituation och händelser under valrörelsen.

Partier kan vara överens om ett mål och föreslå olika sätt att nå det. Två partier kan exempelvis vilja korta vårdköerna men ha olika uppfattningar om finansiering och vem som ska bedriva vården. Undersök då vad förslagen innebär, hur de ska betalas och vilka följder partierna räknar med.

Anta att ett parti vill anställa mer personal i vården och betala det med höjd skatt, medan ett annat vill ändra arbetssätten för att få fler behandlingar utförda med samma resurser. Det första förslaget väcker frågor om vilka som ska betala mer och hur personal ska rekryteras. Det andra väcker frågor om hur stor besparingen kan bli och om arbetsmiljön eller vårdens kvalitet påverkas. För att jämföra förslagen behöver man alltså undersöka både deras avsedda resultat och vilka svårigheter som kan uppstå.

Ideologierna hjälper oss att förstå sådana skillnader. Ett förslag kan motiveras med individens frihet, ekonomisk jämlikhet eller miljöhänsyn. Samma ideologi kan dock användas för olika förslag, och partierna kan väga flera värden mot varandra. Jämför partiernas egna beskrivningar med oberoende granskningar. Kontrollera också datumet på opinionsmätningar och andra uppgifter som sprids under valrörelsen.

Att påverka – före och efter valet

Genom att rösta påverkar du vilka som får mandat att fatta politiska beslut. Mellan valen kan du gå med i ett parti eller ett ungdomsförbund, skriva på namninsamlingar, demonstrera eller kontakta politiker. Du kan också försöka få stöd för ett förslag genom medier och sociala medier. När uppgifter sprids vidare behövs källkritik: kontrollera underlaget innan du använder det som argument.

Möjligheten att påverka beror också på tid, kunskap och tillgång till andra människor. En organisation med många medlemmar kan samla in uppgifter, ordna möten och föra fram ett förslag under lång tid. En enskild person kan behöva söka samarbete för att få samma uppmärksamhet. Om elever exempelvis vill ändra busstiderna till skolan kan de dokumentera problemet, samla berörda elever och vända sig till dem som ansvarar för trafiken. Ett konkret underlag gör det lättare att bedöma vad som behöver ändras och vem som kan göra det.

På lokal nivå finns folkinitiativet. Om minst 10 procent av de röstberättigade i en kommun eller region skriver under ett giltigt initiativ ska fullmäktige pröva frågan om en folkomröstning. Om frågan ligger inom fullmäktiges befogenheter ska en folkomröstning hållas, om inte minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar emot. Underskrifterna innebär alltså inte en ovillkorlig rätt till folkomröstning.

Den som är under 18 kan delta i exempelvis skolval, ungdomsförbund och demonstrationer. Ett skolval fördelar inga mandat i riksdagen, men ger elever möjlighet att pröva argument och diskutera politiska förslag. För att följa upp ett förslag efter valet kan du läsa protokoll från riksdagen eller kommunen och se vilka partier som röstade för beslutet.

Källor till valreglerna: Valmyndigheten: rösträtt, vallagen, regeringsformen och kommunallagen, 5 kap. 37 §.