Vad är mänskliga rättigheter?
Mänskliga rättigheter är grundläggande rättigheter som alla människor har, oavsett var de bor, vilken hudfärg de har, vilket kön de tillhör eller vilken religion de utövar. De gäller från födseln och kan inte tas ifrån någon.
Tanken om mänskliga rättigheter är inte ny – filosofer och tänkare har i århundraden argumenterat för att alla människor har ett inneboende värde. Men det var efter andra världskrigets fasor – förintelsen, atombomberna, miljontals döda – som världens länder enades om att formulera rättigheterna i ett gemensamt dokument. År 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Förklaringen innehåller 30 artiklar som täcker allt från rätten till liv och frihet, till rätten till utbildning, arbete och en rättvis rättegång. Den slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Sedan 1948 har de mänskliga rättigheterna vidareutvecklats genom internationella konventioner – bindande avtal mellan stater. Viktiga konventioner handlar om barnets rättigheter (Barnkonventionen), kvinnors rättigheter, flyktingars rättigheter och förbud mot tortyr.
TODO-GRAFIK: En tidslinje med milstolpar i MR-historien: 1948 FN:s förklaring, 1950 Europakonventionen, 1965 konvention mot rasdiskriminering, 1979 kvinnokonventionen, 1989 barnkonventionen, 2020 barnkonventionen blir svensk lag | Eleven ska se att MR-arbetet är pågående | Horisontell tidslinje.
Olika typer av rättigheter
Mänskliga rättigheter brukar delas in i tre grupper.
Medborgerliga och politiska rättigheter skyddar individen mot statens övergrepp. Hit hör yttrandefriheten, religionsfriheten, rätten till en rättvis rättegång, rätten att rösta och förbudet mot tortyr. Dessa rättigheter är individuella – de tillhör varje person.
Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter handlar om vad staten ska erbjuda sina medborgare. Hit hör rätten till utbildning, arbete, hälsovård och en skälig levnadsstandard. Dessa rättigheter kräver att staten aktivt gör något – bygger skolor, erbjuder vård, skapar förutsättningar för arbete.
Kollektiva rättigheter tillkommer grupper snarare än individer. Hit hör urfolks rätt till sin mark och kultur, och folkens rätt till självbestämmande.
Kränkningar av mänskliga rättigheter
Trots att nästan alla världens länder har skrivit under de mänskliga rättigheterna kränks de dagligen runt om i världen. Kränkningarna ser olika ut beroende på land och kontext.
I diktaturer saknar medborgarna grundläggande friheter. Yttrandefriheten begränsas – journalister fängslas, oberoende medier stängs och kritik av makthavarna bestraffas. Politiska motståndare förföljs eller "försvinner". Val manipuleras eller hålls inte alls.
I konfliktområden drabbas civilbefolkningen av brott mot folkrätten – attacker mot sjukhus och skolor, användning av barnsoldater, tvångsförflyttningar och systematiskt sexuellt våld. Flyktingars rättigheter kränks när gränser stängs eller asylsökande hålls i omänskliga förhållanden.
Även i demokratier förekommer kränkningar. Diskriminering av minoriteter, övergrepp i häkten, inskränkningar av yttrandefriheten i sociala medier och otillräckligt skydd för utsatta grupper är exempel. Skillnaden är att demokratier har mekanismer – oberoende domstolar, fria medier, opposition – som kan avslöja och motverka kränkningarna.
Internationellt arbete för mänskliga rättigheter
Flera aktörer arbetar för att skydda och främja mänskliga rättigheter. FN:s råd för mänskliga rättigheter granskar hur enskilda länder lever upp till sina åtaganden. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) kan åtala individer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Europadomstolen kan döma i mål där enskilda medborgare anser att en europeisk stat har kränkt deras rättigheter enligt Europakonventionen. Sverige har vid flera tillfällen fällts av Europadomstolen.
Frivilligorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och Röda Korset spelar en avgörande roll genom att dokumentera kränkningar, mobilisera opinion och sätta press på stater.
Men det internationella MR-arbetet har begränsningar. Stater kan vägra att samarbeta. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd kan blockera åtgärder. Och spänningen mellan staters suveränitet och internationell inblandning är en ständig utmaning.
De nationella minoriteterna i Sverige
Sverige erkänner fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Erkännandet kom år 2000 och innebär att dessa grupper har särskilda rättigheter kopplade till språk och kultur.
Historiskt har de nationella minoriteterna utsatts för övergrepp av den svenska staten. Samer tvingades in i nomadskolor och utsattes för rasbiologisk forskning. Romer diskriminerades systematiskt och förbjöds länge att vistas i vissa kommuner. Tornedalingar och sverigefinnar tvingades överge sina språk i skolan.
Den svenska minoritetspolitiken har förändrats från förtryck till erkännande och stöd. I dag har minoriteterna rätt att använda sina språk i kontakt med myndigheter i vissa kommuner, rätt till modersmålsundervisning och rätt att behålla och utveckla sin kultur. Men implementeringen brister – många kommuner lever inte upp till sina skyldigheter.
Samerna har en särställning som urfolk. Det innebär ytterligare rättigheter kopplade till markfrågor, rennäring och kulturellt självbestämmande. Sametinget är både en myndighet och ett folkvalt organ som företräder samerna. FN:s urfolksdeklaration stärker samernas rättigheter ytterligare.
TODO-GRAFIK: En karta eller tabell med de fem nationella minoriteterna, deras språk och var de främst finns i Sverige | Eleven ska kunna namge och skilja på minoriteterna | Enkel matris med minoritet, språk, kort historisk bakgrund.
Rättigheter och skyldigheter – dilemman
I en demokrati har medborgarna både rättigheter och skyldigheter. Rättigheterna skyddar individen – yttrandefrihet, religionsfrihet, rösträtt, rätt till utbildning. Skyldigheterna innebär att man följer lagar, betalar skatt och respekterar andras rättigheter.
Men rättigheter kan krocka. Yttrandefriheten ger dig rätt att uttrycka åsikter – men vad händer när yttrandefriheten används för att sprida hat, hot eller desinformation? Var går gränsen mellan en stark åsikt och en kränkning?
I sociala medier blir dessa dilemman särskilt tydliga. En person kan använda sin yttrandefrihet för att kritisera en politiker. En annan kan använda den för att sprida hat mot en minoritetsgrupp. En tredje kan sprida falsk information som påverkar ett demokratiskt val. Ska allt vara tillåtet?
I Sverige skyddas yttrandefriheten av grundlagen, men den är inte absolut. Hets mot folkgrupp, olaga hot och förtal är brottsligt. Utmaningen ligger i att dra gränsen: för mycket inskränkning hotar demokratin, för lite skydd hotar utsatta grupper.
Att resonera om rättigheter
Ett enkelt resonemang konstaterar: "Mänskliga rättigheter gäller alla människor." Ett utvecklat resonemang förklarar: "Mänskliga rättigheter gäller alla, men kränks i många länder. I diktaturer saknas yttrandefrihet, och i konfliktområden drabbas civila av folkrättsbrott." Ett välutvecklat resonemang problematiserar: "Trots att nästan alla stater har skrivit under FN:s deklaration kränks rättigheterna systematiskt. Det internationella skyddet har begränsningar – stater kan vägra samarbeta och vetorätten i säkerhetsrådet kan blockera åtgärder. Dilemmat är att mänskliga rättigheter bygger på staters vilja att följa dem, samtidigt som det ofta är stater som kränker dem."